Människor vandrar. De vandrar på jorden. De vandrar i himmelen. De vandrar på det där som farmor gjorde när man var liten, eller åh! Det där som bara pappa kunde göra. De vandrar på minnen. Vissa vandrar inte så långt. Andra vandrar så långt att de vandrar vilse. Då får de vända, och vandra tillbaka igen, för att fortsätta vandra. De flesta av oss vandrar ungefär lika långt. Men den stig vi fick och de stigar vi valde, gjorde vår vandring helt unik. Nån hade det fruktansvärt bergigt. En annan hade plant. För vissa var hela vandringen en lång nedförsbacke med något roligt hopp ibland. För somliga var vandringen en enda lång och brant uppförsbacke som, om de tog sig till toppen av, kanske inte ens hade velat slutföra. Ibland, eller ganska ofta korsas våra stigar. Vi kanske sitter bredvid varandra på den fulla
bussen. Gnuggar axlar och tvingas smått obekvämt spänna sig lite extra vid varje sväng för att inte lägga sig över den andra. Vi kan också mötas i drömmarnas värld. Jag kan ha träffat dig, pratat med dig, kanske till och med formats av dig och du vet inte om det.

Människor vandrar. Likt en myrstack tycks vi, från avstånd, röra oss längs samma mönster. Den ena efter den andra. Som styrd av en högre makt. På närhåll är vi inte lika systematiska. Vi är personliga. En med talang, en lite konstig. En ståtlig och stark, en ful och skrumpen. Men likväl vandrar alla.

Människor vandrar. Tills de inte längre kan det. Tills benen givit vika och stigen får ett plötsligt slut. Och den stig som efter dig då lämnas kvar, kommer ingen igen att gå i. Det är bara din stig. Din helt alldeles egna stig. Fylld med just dina fotspår. Den luft du andades. De skrik som din hals hann med att skrika. Den stigen, Den lämnar du kvar. Människor kommer att fortsätta vandra. Fortsätta tills människan inte längre finns. Och när allt är slut och alla stigar har gått. Då spelar ingenting någon roll.

Men det finns ett kritiskt läge. Just precis innan din stig tar slut, kommer du vända dig om och se tillbaka på din vandring. Det du då ser är det som blir kvar. Så vad vill du se när du vänder dig om. Vill du se en ensam rak stig eller vill du se en stig med toppar och dalar som korsas nästan överallt. Oavsett vad du vill se, så kan du påverka det. Du kan välja att laga ett nytt recept med chansen att förändra ditt intresse för mat. Du kan välja att micra en pizza och äta på soffan. Oavsett vad du väljer, blir det din stig. Och när du står där på din sista dag, så hoppas jag att när du vänder dig om, ska du se på din stig och känna dig lycklig. Känna att du gjort lagom av det du vill, måste och inte vill göra. Att du kan glädjas av att se hur din vandring varit för att sedan lämna allt med ett leende på läpparna. Oavsett hur det blir, så blir det så. Människan vandrar ändå.