FLICKAN PÅ BRON







DRAMA
EN NOVELL
AV
LENNART OLSSON



Floden som flyter fram långt under bron, är svart, kall och ogästvänlig. Månens svaga ljussken och det vita skummet på vågorna, lyser upp betongen i bropelarna. Flicka som håller sig krampaktigt i broräcket, tittar ner på den strida svarta floden, Hon tvekar. Som ett rop på hjälp, vänder hon ansiktet uppåt och tittar på månen. Tårarna som rinner ner för kinderna är kalla och blöta, vilket hindrar henne från att se klart. Hon vänder ryggen mot räcket medan tankarna går tillbaka i tiden.
Hon försöker i sitt inre hitta minnen från sin barndom, men kommer bara ihåg sekvenser av flykten från Irak, trängseln, den ideliga jakten på mat och bönemattorna som ideligen rullades ut. Hon blir förvånad över att hennes minne tar fart först när hon kom till Sverige.
Hon minns hur glad familjen blev när de fick en egen lägenhet. Hon minns också hur glada de blev, när de kunde duka fram riktig mat på bordet.
Plötsligt dyker tankarna på Sven upp i hennes hjärna, hon sjunker ner i sittande ställning. Hon kan i sitt inre känna lyckan och värmen som strålade genom kroppen, när han tog henne till sitt hjärta.
Den kalla vinden som ökat i styrka bekommer henne inte. Jag önskar du var här nu, tänker hon, jag har ju så mycket att berätta för dig. Hon stryker med handen över de våta kinderna medan hon tittar sig runt. Men det är endast nattens mörker och kyla som finns i hennes närhet. Hon tittar upp mot månen, knäpper sina händer.
Plötsligt börjar hon i sitt omtöcknade tillstånd med höjd röst berätta om sitt liv, som om Sven lyssnar på henne.
Jag var nästan fem år när jag började på dagis. Från det att vi kom till Sverige och fram till den dagen, var jag glad och levde intimt med min familj. Jag blev lämnad på dagiset av min mamma, som sade något på svenska till en kvinna i personalen, som jag inte förstod. Kvinnan tog adjö av mamma, varefter hon tog min hand och ledde in mig i ett stort rum. Jag stannade tvärt när jag såg alla barnen som lekte och stojade. Plötsligt kom en flicka fram och började prata med mig. Jag kunde inte Svenska och visste inte hur jag skulle bemöta henne. Jag hörde hur dagisfröken sa något till henne men förstod inte vad hon sa. Flickan pekade på mig och sa, Amira. Jag nickade medan hon pekade på sig själv och sa, Siv.
Siv tog mig i handen och drog mig bort till de andra barnen. Jag blev snabbt vän med de flesta. Siv och jag blev bästisar och gjorde det mesta tillsammans. Jag kunde snart också konversera med Siv och de andra barnen. En dag frågade Siv, varför jag hade en trasa på huvudet? Jag visste inte själv varför, bara att jag var tvingad av föräldrarna att bära den. Siv bad mig att ta av den så hon fick se hur jag såg ut i verkligheten. När Jag tagit av mig slöjan sa Siv, du är ju fin, du behöver inte någon trasa. Jag fick en stark känsla av frihet när jag kände den svala vinden ta tag i mitt hår. Jag tog nu av mig slöjan varje dag efter att mamma lämnat mig på dagiset. Men jag var noga med att ta på mig den igen innan hon kom på eftermiddagen.
Hon tystnar och tittar sig runt innan hon fortsätter.
Men en dag upptäckte mamma vad jag gjort. Jag fick stryk av pappa, som hotade mig med mer stryk om jag tog av mig slöjan igen. Mamma skällde ut personalen, Men jag hade blivit van vid att inte ha slöja och hade dessutom bättre kontakt med andra barn. Med personalens hjälp kunde jag ofta leka utan att ha slöjan på mig.
Hon tystnar medan hon letar i minnet. Under tiden fortsätter tårarna rinna. Hon försöker torka bort dem med utsidan av handen.
Minnen från grundskolan dyker upp.
Jag hade tur att få Siv som klasskamrat. Men när vi kom in i salen den första dagen såg jag hur alla stirrade på mig och min slöja. En dag kom mina föräldrar till skolan och skällde ut lärare och rektorn. Mina föräldrar anklagade dem för att de tillät undervisning i gymnastik med pojkar och flickor tillsammans. De krävde också att jag skulle slippa religionsundervisning eftersom den inte handlade om koranen. Jag blev mycket ledsen eftersom jag tyckte om gymnastiken och tyckte det var kul att pojkarna var med. Jag var också besviken, att inte få delta på religionsundervisningen. Men Siv och jag höll ihop och snart hade jag med hennes hjälp, lärt mig när jag kunde ta av mig slöjan och leka med både pojkar och flickor. Jag lyckades under hela skoltiden, dölja mina förehavande för mina föräldrar och min bror.
Jag klarade av grundskolan med bra betyg i alla ämnen utom gymnastik och religion. Jag lyckades komma in på gymnasiet. Jag valde samhällsvetenskapliga programmet, vilket även Siv gjorde.
Ett ansträngt leende framträder för ett ögonblick i hennes ansikte, när hon fortsätter.
Jag och Siv pluggade ofta tillsammans och umgicks så ofta som möjligt. Siv lärde mig allt om svenska traditioner. Men att fira en svensk jul som jag önskade, har jag aldrig fått möjlighet till. Mina föräldrar visste om att Siv var min bästa väninna. De sa inget men jag förstod att de inte tyckte om det. Jag hade nu också fått klarhet i att de levde helt efter Koranen. Därför träffades vi mer och mer inne i staden. När vi var tillsammans i staden hade jag aldrig slöjan på mig, eftersom risken att bli upptäckt var mindre där. Jag lyckades med Sivs hjälp dölja mina förehavande för mina föräldrar ända tills för några veckor sen.
Hon kämpar med att hålla tillbaka tårarna och efter att tagit ett djupt andetag fortsätter hon.
Det var när du kom in i mitt liv. Siv och jag satt på ett fik inne i staden då du och din kompis dök upp. Vi visste vad ni var för killar men hade tidigare inte haft någon nämnvärd kontakt med er. Vi tillät att ni fick slå er ner vid vårt bord. Både Siv och jag föll för er charm vilket ledde till att vi började träffas allt oftare. Kommer du ihåg din undran, varför vi alltid bestämde träff på samma fik och varför jag ibland inte ville gå till ställen som du föreslog? Mina känslor för dig ökade för varje gång vi träffades och snart förstod jag att jag var kär i dig. Det visade sig att även Siv blivit kär i din kompis. Så kom den dagen då jag inte hann ta av mig slöjan i tid. Du hann se detta och strax efter frågade du om jag var muslim. Jag kunde inte neka. Av rädsla att du skulle lämna mig, bedyrade jag att jag kände mig som en svensk och ville vara en svensk kvinna. Jag hade ju växt upp i Sverige och lärt mig tycka om naturen, städerna och människorna. Jag ville även leva i den frihet som andra kvinnor i Sverige levde med. Du sa att du trodde på mig och att du nu också förstod varför jag undvek vissa platser, att jag gjorde det för att inte bli sedd av mina föräldrar eller bror. Jag blev glad när du drog mig till dig och sa, att du inte såg mig som en muslim utan en människa av kött och blod. Du kysste mig och talade om hur mycket du älskade mig. Du tyckte att jag skulle tala om mina önskemål för mina föräldrar, och om de inte accepterade min vilja tyckte du att jag skulle bryta med dem och flytta hem till dig.
Lycklig gick jag hem, fast besluten att tala om för mina föräldrar att jag inte tänkte bära slöja mer och att jag träffat en pojke jag blivit kär i.
Jag hann inte säga ett ord. Direkt när jag kom in i hallen träffades jag av en kraftig örfil, vilken följdes av flera. Snart låg jag på golvet medan min bror fortsatte att slå mig. Jag hörde hur han skrek, ”hora, din satans hora. Du umgås med otrogna. Jag såg dig i dag med dem. Om du träffar dem igen kommer jag att döda dig och den andra.” Blå slagen tog jag mig in på rummet där jag satt och grät tills pappa kom hem. Efter att hört min brors berättelse kom han in till mig. Nu fick jag ännu mer stryk. Han var ilsken som ett rovdjur över att jag inte bar slöja och att jag umgicks intimt med otrogna. När han lugnat ner sig fick jag order om att bli hemma och inte gå till skolan. Han skulle nu ordna så jag fick en man hemifrån, som kunde få pli på mig. Jag förstod nu att jag aldrig skulle få dela mitt liv med dig Sven. Jag förstår också att min familj aldrig kommer att tillåta mig att bli som en normal svensk kvinna.
Hon rycker till och tystnar. Hon hör hur någon kommer gående i rask takt. Stegen ekar i den tysta natten. Hon kryper ihop och känner hur blodet isas i kroppen. Hon torkar bort några tårar på kinden, och slappnar av när hon hör att stegen avlägsnar sig. Hon fortsätter att prata, men med lägre röst.
Några dagar senare satt jag apatisk i min säng när pappa kom in och visade en bild på en man som såg väldigt gammal ut. Han sa att jag nu skulle gifta mig med honom. Jag skulle om några dagar resa till Irak och bli gift med denna man. Jag var nu så arg på min bror och mina föräldrar som tänkte beröva mig mitt liv. Hatet växte inom mig. Jag försökte tänka ut någon utväg så jag kom bort från denna mardröm. Nästa dag fick jag tillfället jag väntat på. Jag blev lämnad ensam när mamma var tvungen att gå till affären. Hon hade glömt att låsa min rumsdörr. Jag flydde ut och tog mig in till staden där jag gömde mig i en portuppgång.
Hon sträcker ut benen samtidigt som kylan tränger sig in på hennes kropp. Medan hon fortsätter, börjar tårarna åter rinna utmed hennes kinder,
Jag ville ta kontakt med Siv och dig, men vågade inte eftersom jag visste att min familj skulle göra allvar av sitt hot. När jag satt i portuppgången insåg jag att mitt liv var till ända hur jag än gjorde. Jag önskar att du hörde mina ord Sven. Jag tror att vi skulle få ett underbart liv tillsammans.
Medan tårarna fortsätter rinna utmed hennes kinder reser hon sig upp och med en sista kraftansträngning kastar hon sig över räcket och försvinner ner i den strida floden.