Berget är varmt under mina handflator och långt där borta, precis där vattnet tar slut och himlen börjar, går solen sakta ner. Blått, vitt, rött, rosa och orange, himlen har alla färger. Vågorna går in som lugna andetag över berget. Tvättar rent mina fötter från sand som fastnat under dagens aktiviteter på stranden. Allt är lugnt och stillsamt. En fisk simmar lugnt alldeles vid min högra fot, nästan så att jag kan känna dess lena fjäll mot min stortå. Svaga varma vindar får mitt solblekta hår att bölja lätt och kittla mig på kinden, som en lätt smekning. Om det fanns i min makt att stoppa tiden, att frysa bilder och memorera ljuden, skulle jag ha gjort det för längesen. De låga skratten och dova samtalen på andra sidan berget snuddar vid mina öron. Deras skratt är lätta, ljusa och fria från ångest. Ungdomarna känner att livet börjar ta form, de vet att det är den sista sommaren, sista sommaren som de får njuta av Azaleas gröna gräs, ljummen folköl och våta tungor, på samma sätt som förut. De skrattar och minns, minns förra sommarn, hösten, vinter och våren. De gråa dagarna är borta för stunden, nu finns bara värmen av deras skratt och deras leende ögon.

Det finns ingen rullgardin över det ända fönstret på övervåningen i den lilla sommarstugan som är röd med svarta knutar. Om man ligger vid fotändan av sängen och kikar uppåt kan man se ut genom fönstret och se en liten bit av yttertakets svarta panel, som bryts av berget i bakgrunden. Solen har så sakta gått upp och slukar varje bit av berget, likt ett lejon som kastar sig efter sitt byte. Lakanet har trasslat sig om mina ben och svalorna har vaknat till liv utanför fönstret. Sakta börjar någon röra sig i sängen bredvid och mumlar något om för mycket ljus. Vagt i bakgrunden sjunger Håkan ”Kom atombomb” och allt blir med ens precis så som det ska vara. Allt börjar sakta vakna till liv. En ny dag gryr, nya minnen skapas och livet lunkar vidare i sin banala takt. Håkan fortsätter att sjunga om de fina dagarna, dom dimmiga dagarna. Vissa dagar har ett alldeles speciellt värde, speciella minnen, de fina dagarna, dom dimmiga dagarna. Jag blundar och ber tyst att ungdomarna inte ska vakna, inte riktigt ännu. Huset är gammalt och har hål i tapeten, sängen är hård och luften är lite unken. Men vad gör det, inget har någonsin funnit sig så vackert. Det finns ingen stereo, bara en gammal vinylspelare i ett skåp i vardagsrummet.

Huset var tyst och stillsamt och på övervåningen sov ungdomarna. Jag kommer ihåg att du nös när du blåste dammet av den svarta spelplattan. Ditt skratt när det ända du hittade var en gammal Lasse Stefans vinyl. Dina leende ögon och dina mjuka läppar som snuddade vid min kind, de kunde lika gärna ha snuddat vid mitt hjärta, lika glödheta.

”Vi är förlorare vi två, sen vi var sjutton år”

Den kvällen fanns bara du och jag och våra smekande fingrar. Det kändes som en dröm, en dröm som jag önskade att jag aldrig skulle vakna upp ur. Jag grät och dina läppar fångade upp mina salta tårar halvvägs vid halsen. Strök fingertopparna över min kind och viskade precis de orden jag ville höra. Det dova dunsande ljudet och de svaga tonerna av dansbandsmusik blandat med ett härligt fylleskratt fick mig att le. Jag levde för varje ögonblick, varje liten sekund pumpade lyckan genom mina ådror och gjorde mig yr, ett magiskt lyckorus.

Det rör på sig i sängarna bredvid. Ungdomarna håller på att vakna.