Sådana här gånger skulle skulle man ha en liten vän. Du kunde vara min lilla vän. Vi kunde sitta och titta på alla människor här och hitta på berättelser om deras liv. Ge dem namn och ställen att bo på. En familj, vänner och fritidsintressen. Drömmar. Vi skulle prata svenska, så ingen skulle förstå vad i sa ändå.

Vi kunde diskutera olika konstiga saer, som varför bank heter bank och inte något långt och krångligt som alla andra Viktiga och Seriösa ställen gör. Migrationsverket. Eller Statistiska Centralbyrån.

Krasch. Bom. Pang.

Bank.

Eller kunde vi bara ta det lugnt och lyssna på musik. Samma musik i varsitt öra. Vi kunde hålla i varandras händer, och jag kunde hålla takten med pekfingret mot ryggen på din hand.

Och om du ville kunde du få vila med huvudet i mitt knä och jag kunde pilla dig i håret och lära känna alla dina lockar, precis så som de valt att lägga sig idag.

Sen när vi väl satt på planet kunde jag få lägga mig i ditt knä istället och du kunde hjälpa mig att hålla mig varm eftersom jag alltid fryser på flygplan. Vi kunde längta lite hem och jag kunde säga att jag ville du skulle göra mig en kopp te när vi väl var framme.

Sen kunde vi somna båda två, men jag skulle vakna då och då och se på dig och vara glad för att du var min vän. Och så kunde jag tänka att jag ville behålla dig för alltid. Om du var min lilla vän.

Mon petit ami.