Haha. Jag är bättre än dig. Du har bara inte fattat det än.
Ja, visserligen har inte jag fattat det heller,
men jag vet det ändå någonstans och någon dag kommer du att gråta för att du lämnade mig.
Fattar du det?

Jag är mycket snyggare än du.
(Jag tror det i alla fall.)
Fast då måste jag vara väldigt snygg förstås, för du är ju ändå typ den snyggaste jag vet.
Men vad då?
Klart jag är väldigt snygg.
Hur snygg som helst faktiskt.
Dessutom är jag mycket mer sympatisk än du, vilket i min mening är en mycket mer åtråvärd egenskap än gammal vanlig snygghet. Du är egentligen ganska arrogant, så varför jag åtrår dig kan man ju undra.

Men men, nu är det så i alla fall.

Fast jag tänker lägga av med det nu. Jag tänker köra med sånna där kognitiva tankar. Om jag tänker tillräckligt många gånger att jag är bättre än du blir det så tillslut. Jag har testat den grejen förut och det funkade. Bara så du vet. Så rätt vad det är kommer jag sluta vara rädd för dig, och håll i dig, för då är det slut med att vara snäll och trevlig. Haha. Jag ser verkligen fram emot det. Jag ska bara grina ett par veckor till, eller så.
Sen jävlar.
Då kommer du upptäcka att jag var den bästa du någonsin träffat. För så blir det alltid: först så blir ni kära, sen lär ni känna (tror ni) och då slutar ni vara kära och sen upptäcker ni att jag bara var så rädd att jag höll på att bajsa på mig hela tiden och att jag egentligen är både världens vackraste människa och faktiskt väldigt rolig också, men då är det försent för då har jag upptäckt att ni bara var yta och att jag bara var dum. Och då är det jag som skrattar sist tillslut iallafall.

Haha.