Jag är inte en minnesbild. Jag är ingens minne. Ingen minns mig och ingen kommer att minnas mig. Mit liv börjar med att någon minns mig. Det kommer alldrig hända. För hur kan man minnas någon som aldrig har börjat sitt liv? Jag är i en evig spiral av logik.

Min största dröm och fasa är att någon av en slump minns mig. Att en ensam person i någon nergången öägenhet minns mig. Jag längtar efter det så att det svider i mitt obefintliga hjärta, fast jag blir rädd. För hur kan jag, en person som aldrig har existerat tro eller ens hoppas på att gud skulle tumma på kosmos ostridbara regler? Regler ingjutna i stjärnorna. I varje liten del. Hur kan ett minne som aldrig har mints, krossa logiken och införa kaoset?

Jag är kaoset. Jag är den alla hatar. Jag är är folket som blir slaget för att de inte passar in. Där finns jag. Hos dem som vägrar glömma mig. Många kallar dem, sinnessjuka, idealister, gärna i kombination. Jag kallar dem Mig.

Det finns bara ett problem. Ingen minns mig.