Det gav mig huvudbry
i en önskan av välvilja
begav jag mig

I den råa luften, fylldes mina lungor
tankar som förflöt, i en daggvåt dröm

[jag har aldrig varit så ledsen och glad som i ditt sällskap]

Den var enorm
känslan som fyllde min kropp med bomull
mina fötter nådde knappt marken
för under dem fanns en magisk dimma

Dessa ögon som trollband mig och fick min själ att skälva
kunde likaså döda mig utan förvarning

det kom en dag
då jag upptäckte mig själv vara på marken
liten och låg ligga, kind mot asfalt