Tiderna förändras. Som jag minns den där sista dagen, de sista minuterna innan allt försvann. Ni försvann inte, bara den vardagliga strukturen. Hatkärleken. Någon sa ny tid, tiden är ny. Jag fattade inte riktigt då, ville kanske inte förstå. I huvudet då fanns bara bubblor och en kittlande nervositet om att kanske snubbla i jubelvrålet av frihet. De där enda minuterna. De man väntat på de där 12 släpande åren. Att högt kunna säga, \"Fy fan vad jag är bra\", för att man ska. För att man försöker övertala sig själv. Bara svävande ord någon nånstanns kommit på att man ska säga. För att det ska vara så.

Plötsligt slår det en, när man står där sista kvällen i ett mjukt upplyst rum och pratar med han som man aldrig gjorde under de andra tre åren. Känner den spontana kramen växlas med den som tycks vara i en hel evighet, och man undrar lite lätt, vad skall hända nu? Allt känns så obekvämt, allt känns så nytt. Så hörs det välbekanta ljudet, och man vänder blad.

Det vi hade då finns med mig för evigt. Jag trodde aldrig det skulle bli så bra, så äkta. Allt började där, nu är det bara att gå vidare. Det känns inte lika skrämmande när jag vet att ni fortfarande står bredvid mig. Det låter klyschigt, jag vet. Men jag älskar er av hela mitt hjärta, ni gjorde en nystart underbar. Ni visade mig att det finns möjlighet. Ni förändrade mig till någon jag vill vara. Tacksam att jag fått chansen att träffa människor som ni. Tillsammans är vi bara så bra, är vi inte? Trotts att vi nu är inne på vår största prövning, känns det ändå som om vi är starka nog. En kärna som slår rot, här, och växer sedan i olika riktningar, men fortfarande med kärnan, här. Om man blundar känns det fortfarande som tajta stickytorsdagar in any weather och ratade naturkunskapsprov. Vi är olika, vi är många, vi är varann. Och när jag hör de där välbekanta låtarna, de där fraserna, orden, allt vi kom på. Är det svårt att inte le stort, sjunka tillbaka och bara minnas. För det är minnena vi har kvar att se tillbaka på, de vi ska se fram emot. Man glimtar hela tiden i det förgågna, men vi går mot nya tider. Vår vänskap är som en blomma som aldrig vissnar och jag hoppa vi låter det förbli så. I oss alla gömmer sig en rädsla för det okända, för det man inte vet. Det är en minst sagt snurrig tid att vara ung, för det är det ända vi vet. Men vi försöker i alla fall, vi försöjer tills det inte går längre. Ni alla överraskar mig varje gång, det ska ni veta.

Nån joker pratar för sig själv, lyssnar på snook och ingen förstår innebörden av Well. Sitter på en buss i en småstad långt från gator man är van vid. Där folk rycker på axlarna när man så käckt säger, \"de va la gött\". Jokrar i var och varannat hörn, man kan ju undra om det ens är tillåtet. Jag lämmar dem åt sitt, ger mig av med solen mot min panna. Dags att återvända hem till buss i väst och en sommar att se fram emot, med er. Anledningen till att jag skriver detta är att jag vill att ni ska veta hur mycket ni betyder för mig, för jag kanske inte alltid visar det. Allt det vi gjort, det vi gör och det vi kommer att göra. Ni förblir alltid mina heroes, glöm aldrig det. Vart ni än är här i världen.