Som en betraktare ser jag mitt eget skådespel med alla dessa bi-rolls figurer.Det stämmer som de säger, att det är ensamt på toppen. Men jag vet inte om det är från toppen jag har utsikt eller om jag bara ser in i brunnens allra djupaste väggar.

Jag förmår ej att kasta mig med helhjärtad iver och skoningslös glädje in i det som förefaller andra så självklart. Deras samspel med varandra med alla oskrivna lagar som jag kan så väl verkar just idag vara så falskt. Jag vill inte och tänker inte medverka i dessa ständiga lekar av artiga fraser och platta skämt. Frågan är bara: om jag måste?

De bryr sig inte, men jag gör. Går jag under av objektivitet om jag struntar i alla? Min nuvarande tårögdhet kan inte vara ett bot mot depression utan snarare ett steg närmare kanten. Låtsas och leva vidare eller se in i sanningens öga och förgås?