På en oändlig slätt av gyttja strävar en obönhörlig gigant av järn över den sega brunheten. Den har formen av ett torn, med en bas på 308 alnar per sida, ett krön på 154 alnar per sida och en höjd av 462 alnar. Den ser, kort sagt, ut som en utsträckt plåtpyramid med avskuren topp. Den vilar på enorma larvband som arbetar dygnet runt i leran för att förflytta den massiva kroppen med en hastighet av 3000 alnar per vändning av timglaset. Det är vanligtvis omöjligt att se larvbanden på grund av dimman, men man kan ana deras rörelse framåt i dimtakets virvlar där pyramiden reser sig ur diset. De närmaste basvåningarna fylls av kraftverk och motorer. Skrovets plåt är fullständigt slätt över dessa utrymmen förutom sporadiska utblås för luft som tagits in och renats högst upp i strukturen och sedan pressats nedåt för att behålla inre tryck och hindra besättningen från att dö av utsidans gifter. Mot mitten av strukturen, där den är koppärrig av förslutna kanonluckor, har pyramiden marinerats av den fuktiga passadvind som ligger i det högre luftskiktet. Framförallt kring bulthuvuden och svetsfogar svettar byggnaden sitt utfrätta blod, som rinner ned i brunröda rännilar över hela dess längd. Vid toppen är den behängd med en överbyggnad av svart, impregnerat trä, inte olik en klumpig hatt. Detta är den så kallade kronan, en våning där befälhavaren kan isolera sig från det övriga manskapet. På toppen reser sig hans stela banér, vävt av metalltråd och fixerat i ett inspirerande vajande tillstånd som ingen kastby kan rå på. Någonstans över pyramiden kretsar alltid en flock svarta fåglar i den ljumma, ruttnande luften. De lever av markens frukter; paddor, ål, iglar, mask, lerbaggar; allt som uthärdar tungmetallerna, de frätande gaserna, mördarsporerna och strålningen därnere i jordens slem.

Fordonet mullrar sig väg. Det är en fin syn.