Tänkte på dig igår kväll igen när jag skulle sova, du stör mig. Låg och tänkte på allt som jag skulle vilja skriva om dig, men nu är det som bortfluget.
Fan, du gör mig så förbannad!
Ändå så hör jag av mig till dig titt som tätt bara för att jag känner mig tvingad, kanske tror att du har mognat, dumt va...och irritationen växer.

En gång hade jag skrivit en lapp om dig, om allt som störde mig.Jag läste upp den för dig, inte för att göra dig illa utan för att hjälpa dig.Ville för en gångs skull vara helt ärlig mot nån.Trodde du skulle ta in något av det och tänka på det, vi känner ju varandra så bra. Du bara tyckte att jag och mina åsikter,som inte bara är mina, kunde dra åt helvete. Du kan inte fortsätta såhär, då kommer du inte ha några vänner kvar. Förutom mig.

Önskar att jag vore mer som min bror, han undrar varför jag irriterar mig på allt och alla. Vet att jag gör det lätt, men det har aldrig gått till den här gränsen att jag måste skriva ner en massa om någon. Jag går sönder annars!

Tycker synd om dig