Jag vill inte göra illa mig själv. Det händer 1999, och jag vill absolut inte känna samma känsla igen. Det var nog det jobbigaste som har hänt i mitt liv och jag kommer alltid att komma ihåg det. Därför försöker jag undvika att komma i samma situation igen. Det var min första kärlek, den enda gången jag har känt kärlek. Man minns känslan väldigt väl. Det är något man vill ha. Jag har inte sedan dess känt den känslan, varit kär i någon person på riktigt. Den känslan är för mig nu förknippad med mycket stor sorg efteråt. De två bästa åren i mitt liv följdes av de två svåraste åren i mitt liv. Jag trodde inte att jag skulle kunna sakna en person på det viset. Gråten ligger inte långt borta när jag återvänder till mitt dåvarande liv och vad som hände, eller kanske vad som skulle kunna ha hänt om inte. Det har satt en prägel på kärleken. Omedvetet har jag jämfört efterföljande relationer med denna. Ingen har varit ens i närheten. När jag sedan möter en person som väcker upp dessa känslor åter igen blir jag skrämd. Jag vet att jag aldrig vill känna som jag gjorde då. Kärleken säger något annat. Förnuft eller känsla. Det är en balansgång mellan himmel och helvete. Hur jag än tänker kan det inte bli rätt. Ena stunden vill jag bara känna hennes närhet, hålla om henne, kyssa henne. Jag tänker mycket på henne. När mina tankar plötsligt blåses bort av den onda känslan. Den som jag så väl känner till. Hur, vad, när, jag vill, vill hon? Jag vill bara ha henne här! Vill hon vara här, hos mig, med mig? Behöver jag tid för mig själv, tid till att tänka?

… jag är ledsen för att jag har känslor. Är det bästa för mig att inte se dig igen? Isåfall vill jag göra lidandet så kort som möjligt och gå vidare, utan dig.