Folk pratar om I-landsångesten. \"Stackars lilla vita rika flicka, vad vet hon om lidande?\". I-landsproblemet idag är att hon inte har rätt färg på mobilen och vill slänga den i asfalten för att få en ny, att de nya skorna ger skoskav innan hon gått in dem eller att den snygga killen hon spanat på såg en annan tjej gå förbi och gick med. Vad betyder det egentligen att hon är på ett livståg som gisslan och inte passagerare, än mindre lokförare?

När dagens I-landsproblem blir färgen på kläderna eller gångavståndet till city tar de stora frågorna större plats i ett medvetet sinne. Tonårsångesten går överstyr. Uttrycket sträcker sig långt förbi svart hår och tar istället sin synliga form i utstickande ben och knotor som syns till och med genom tjocka tröjor. Svagheten som sprider sig i kroppen är inte ångesten. Den har tur som bara har ångest att tampas mot. För en vit, rik flicka har det gått så långt att ångesten vore en befrielse.

Svälten är inte skapad utifrån, det är ingenting som tar slut när maten kommer på bordet och det är tillåtet att äta. Svälten kommer inifrån och är, trots sitt vilseledande budskap att inte äta något, girig och äter själv. Äter upp henne inifrån. Stor tuggor åt gången, speciellt stora och saftiga när hon kommer hem mörbultad efter en kväll av besvikelser och själsliga slag. Det enda glas alkohol hon drack sig helkalas på har gett en vinmarinering åt köttet och svälten äter med behag.

Hon vaknar upp tommare än någonsin dagen efter. Utan mål att fylla sin dag med något. Hindrerna ska inte hoppas över, hon orkar nätt och jämt krypa under dem. Så osynlig hon kan, så liten att ingen hade sett henne ändå. En skugga under den brännande solen. Redo att förintas i ett slag och ändå lever hon kvar.

Och svälten talar: \"Du är inte värd det. Du är inte värd någonting. Du är hemsk, du är ful. Du mår bättre om du lyder mig. Jag ska ge dig styrka. Känner du inte hur stark jag är? Jag kan bära dig, jag kan hjälpa dig. Gör som jag säger så ska du lyckas. Då kanske jag förlåter dig för att du är så hemsk. Ingen annan kommer förlåta dig, allt är ditt fel. Men jag ska förlåta dig om du gör som jag säger. Om du är duktig. Om du är stark.\"

Och hon går vidare. Hon hittar styrkan i sitt liv, kontrollen att styra det ostyrbara, i reflexionen i spegeln. Var dag hon ser mindre och mindre växer uppfattningen om den svaga styrkan sig större. Hon ser inte att styrkan krymper i takt med den hålögda spegelbilden.

Ibland vaknar hon en kort sekund. Hon märker att hon sitter ensam, kall och tom någonstans. Vännerna som var runt henne förr har hon stött bort sedan länge, och ingen främling räcker henne en hand där hon likt flickan med svavelstickorna sitter uppkrupen mot ett hörn. Kylan är där för att stanna. Hon huttrar och går till sängs med svälten.

Kylan är ett stort svart hål, lika kallt som underjordens tjäle. Hålet växer som den svaga styrkan blir större, men hon får mindre kraft att ta sig ur det. Hon finner sin trygghet som hon längtat efter i sin svarta boning, bortom världens ljud och syner. Hon är avstängd från yttervärlden och går framåt som i dimma. Ingen ser och ingen hör, hon hör inget och ser inget. Hålet i underjorden krymper och sluter sig om henne. Snart är hon förlorad.

För alltid.

Hon stirrar ner i avgrunden. Rösten driver henne framåt. \"Ett steg till, sen kan du sluta\". Men det kan hon inte. Gör hon en ansats att sluta hör hon \"Är du så svag att du slutar nu? Ett steg till, det klarar du. Du har ju klarat dig så här långt\". Till slut är hon framme vid kanten. Tar hon ett steg till faller hon. Backar hon är hon svagast i världen, men starkare än någonsin.

Någon skriker henne i örat. Ska du ut och springa?! Du har ju redan varit ute och gått en lång runda, du är smal som en pinne! Hur tänker du??!!!? Väggarna i bubblan hon lever i fångar ljuden och hennes enda reaktion är en disträ undanvikande gest med handen medan hon fortsätter stirra framåt med den tomma blick som blivit så karaktäristisk. Hon går vägen fram i jakt på styrkan som ska växa samtidigt som kilona rasar från benen.

Trots det så ser vi. Vi ser fler och fler tjocka tröjor som döljer, vi ser den falnande glöden i ögonen. Den febriga glansen växer sig starkare dag för dag innan den helt slocknar i en kropp som inte längre orkar, men den riktiga glöden falnar lika snabbt som solen går ner över havets horisont. Men inga vyer når in i hennes bubbla, i hennes svarta värld.

Svälten talar igen: Yrseln är din svaghet, du gör inte nog. Vill du hitta styrkan måste du göra mer?.

Och hon lyder. I jakt på styrkan som en dag kommer få underjordens grotta att sluta sig helt så inget ljus når ner, inga ljud och ingen luft. Den dagen drar hon ett sista andetag i sin svarta ensamhet. Och syns inte mer. Först då har hon nått sitt osynliga mål, styrkan har försvunnit men svälten har vunnit. Till sist vann den giriga rösten.

Folk pratar om I-landsångesten. I ett land där psykiska problem blir allt vanligare och avskärmningarna växer sig starkare i takt med att världen krymper. Lilla vita rika flicka kanske har en aning om lidande i alla fall, I-landsmänniska till trots.