*blink*

En dörr som smäller igen.
Fast det är varmt här inne fryser jag.
Det kan inte ha gått mer än två hundradelar av en seckund sen ja såg dig
och endå känns saknaden så stor, så stark.

Saknar dina andetag, din värme, kanske också din blick.
Hur du rör dig när du går, hur du rör mig.
Jag saknar hur du ler när du ser på mig.
Hur dina ögon lyser precis efter att vi kyssts.

I din famn kan ja drunkna igen och igen.
Finns inga gränser när vi är tillsammans.

Men nu när klockan blivit mycket och mörkret smugit sig in, är du inte längre kvar.
Jag vet att jag inte kan klandra dig.
Det finns ett liv utanför din famn, men de känns inte lika lockande när du inte kan hålla mig i handen.

Känner mig så osäker och kall.
Behöver veta att du finns vid min sida.
Gör du det?

Folk säger att man inte ska låta sig uppslukas av en enda person på det sättet, men jag förstår inte varför.
Du är mitt allt, jag vill inte ha min värld om du inte finns med i den.
Oavsett vad någon säger eller gör vill jag vara med bara dig.

Ska jag ringa dig och tala om det?
Du kan inte ha hunnit långt.
Kanske kan du vända?
Nej...

Men vet att jag saknar dig, så mycket.

Mörker

*blink*