Vaknade strax efter fyra imorse... Hade fått två sms på telefonen. 22 nånting kom det sista, somnade nog rätt tidigt ändå... Björn åkte när jag somnat tror jag. Svarade på smsen, fick svar på det ena. Det var Jimmy, han kunde inte heller somna, han å Håkke satt vaken o hade tråkit. Ebba lämnade tvn igång när hon gick o la sig så barnkanalen hade slagit över till TCM, det va ngn svartvit romantisk matiné heter det va... Jag kunde inte låta bli att kolla, den va sorglig och jag började gråta, mest hela tiden.



Kände hur jag inte kunde somna om... hur jag än försökte. Magen vred på sig, jag vred på mig...



Ligger o tänker en massa... Känner mig som ett vidöppet sår just nu,jag känner en halv miljon känslor och det sliter i mig.

Jag tänker på Micke, om minnen med honom och vår gemenskap, hur olycklig jag va i själen och hur lite det va hans fel egentligen.. Hur mkt jag sårade honom när jag gick. Jag är glad att han funnit kärleken nu.

Tänker på Jonny, hur illa jag gjorde honom.

Eller Jonas, min stora kärlek... Jag har inte en aning om vart mitt liv hade varit eller varit på väg idag om jag inte hade haft honom. Hur han såg på mig, hur han verkligen avgudade HELA mig, älskade hela mig...Vilken människa... Åh vad jag älskar den människan. Ärligt omtänksam, varma, fasta händer, härlig humor... Jag finner inte ord för att beskriva honom. Varför kunde vi inte få ordning på våra insidor för? Varför bråkade vi alltid med varandra trots att det gjorde såå ont...? Varför kunde jag inte bara älska dig villkorslöst...?

Och Jimmy... Du ligger mig så varmt om hjärtat... Jag kommer alltid tänka på dig emellanåt, undra hur du har det och om du funnit ro i hjärtat...



Så många på vägen som fått lidit av min enorma längtan efter den totala lyckan, så mkt jag skadat mig själv på vägen till ett mål jag inte ens sett en förnimmelse av..

Hur kommer det sig att jag inte kunnat se att lösningen på mitt olyckliga inre, INTE ligger utanför mig? Varför kan jag inte se? Varför ser jag inte mina valmöjligheter i livet?



Björn, du är ett mysterium för mig... Jag vet inte hur jag vill ha det. Jag älskar dig, det gör jag, inga tvivel om saken. Men varför är du så blind, varför ser du inte att du behöver gå en annan väg i livet för att ens kunna hitta lyckan... Klart att jag har fel i vissa saker också, allt ska inte ske på mitt sätt, men snälla.. låt det inte ske på ditt heller.. Överlåt ditt liv till ödet och gör vad du kan för att få lite ordning. Lev DITT liv, inte dina förebilders. Jag lämnar dig härmed, tror jag... Det vore det bästa. Och hoppas att jag planterat tillräckligt många frön i ditt huvud som du vattnar o tar hand om... så att du en gång kommer förstå vad som faktiskt betyder ngt här i livet.



Idag. Just idag, ska jag älska mig själv för den jag är. Inte för den jag ser ut att vara i andras ögon.



BARA FÖR IDAG. Ska jag leva. Och glädjas åt livet som andra människor gör. Bara för idag...




\"I känslan är det som om ni aldrig existerade, men kanske fattas mig ändå...\"






(och känner du att du har ngn som helst koppling till mig rent familje eller släktledes, så sluta läs min blogg, du kommer aldrig förstå vad det handlar om i alla fall, ALDRIG. ni känner inte MIG och kommer aldrig ngnsin få chansen att göra det heller. den emilie ni tror er känna är den människan som som formats fram noggrant av de krav och förväntningar ni haft o förmodligen fortfarande har på mig. Jag kommer aldrig förlåta er för det jag aldrig fick med mig, ALDRIG)

Det här är mitt liv och jag tänker leva det. Jag tänker inte låta ngn annan forma mitt liv.