Ibland känns det som jag svävar utan för mig kropp,
att jag inte ens är nere på jorden utan jag ser mig själv från ovan.
Jag lever på gränsen till panik på grund av min sönderstressade lilla hjärna.
Det är som för en jonglör faller en käggla så faller alla,
faller en sak jag håller på med så rasar hela jag ihop.
Jag kan inte längre skriva, jag kan inte längre rita.
Jag har helt enkelt ingen tid för mig själv.
Jag behöver vara ensam för att må bra, inte under långa perioder utan
under korta inslag som reklamen på tv ungefär.

Jag har satt min i den här situationen själv,
men jag vill ju hinna med så mycket.
Jag har inte ens tid att vara mig själv.