Mörkret närmar sig, och den lilla gnutta ljus som fortfarande finns lyser varmt från dina vänliga ögon. Det korta avståndet mellan oss minskar i takt med mina snabba steg, men precis då jag skulle kunna sträcka ut min arm och röra vid dig, försvinner du till samma avstånd som det var i början. Jag börjar springa, livrädd att du återigen ska försvinna. Precis när min hand ska krama om din arm är du ännu en gång borta. Dimman sluter sig, hotfull, kall. Hjälplösheten kommer krypande. Hur ska jag klara mig utan dig? Så plötsligt kommer solens varma strålar, men de skiner inte från en klarblå himmel, utan från ett varmt och öppet hjärta som bultar i samma takt som mina steg tar mig framåt. Dina varma gröna ögon ler mot mig, och dina läppar formar mjukt de orden som jag så länge längtat efter.
\"Jag älskar dig\"
Jag sluter ögonen för ett ögonblick, men öppnar dem omedelbart, rädd att du ska försvinna. Men du står kvar, varm och levande med ett starkt bultande hjärta. Dina fingrar flätar sig med mina när vi i outtömlig kärlek trycker oss intill varandra, och bara finns.