Ödets smickrande ironi spelar mig åter spratt.
Det är nästan som att livet på ett förnöjsamt sätt testar mig.
Då ställer jag mig frågan, varför?
Förvisso, vi blir alla testade emellanåt.

Men finns det ingen hejd på misstänksamheten?
Vad är det för mystik som ideligen verkar emot mig?
En överhet som slår tärning och skrattar, möjligt.
Eller kan det bara vara som så att jag, ibland
stöter på livets charm.

Hur som helst, jag tänker att slå högre, och då med glädje.