femtiofyra sekunder in i låten får jag gåshud. antalet gånger jag spelat den, det har ingen betydelse. samma. varje. gång.
gåshud överallt.
blodet pumpar. hjärtat slår, hårt. slag på slag. innuti mig är det som et jädra pinnballspel. ibland gör minnena ont. slår till mig som ett ilsket barn, ibland går det inte att andas, för minnena är för tunga för att bäras. för att dras med. men ibland är dem bara så underbara att det inte går att sluta le. när de blommar upp som vitsippor på våren, mot soljuset, mot livet i sig. jag minns sommaren då skärpet var i midjan, minns dina lockar och bag in boxen som blev röd istället för vit. en lättsam sommar, en förtvivlad sommar. det var shout out louds med hury up lets go och kubb där jag aldrig kunde slå dig. det var allt sånt man pratar om de första nätta dagarna av mjuk vårvärme. om sånt man drömmer om, vill ska hända, men sällan kommer. det var det, drömmen. allting blev egentligen i eftrhand, för jag stannade på linjen, på säker mark där jag visste att jag fick ha dig, nära, men ändå så långt bort. det viskas så innom mig, det viskas om så många saker. det mesta om dig, om hur du har det. lite om saknad och oro. det var bra, men vad blir detnu?
ditt bagage blir bara större. mitt blir ingnting alls. en rutintutad vardag.
ett hamsterhjul. undrar vad som pågår i ditt huvud, finns jag ens där?