-Du är fattig, du äger inget. Det sa människorna till Klara.
Men dem hade fel, klara ägde allt. Hon ägde sina egna känslor. Hon ägde lyckan av att de en svalunges försök till att flyga, ljudet från bäcken som porlar, dansen som kom till henne på ängen, kärleken hon kände för människorna och djuren. Hon ägde smaken av ett äpple och känslan av gräs som kittlade fötterna.
-Du är fattig, sa människorna och stängde in Klara i en jordkällare.
Men Klara ägde lukten av jord och sin stämma som dämpades av väggarna.
Människorna klarade inte av att se Klara lycklig.
-Du är fattig, du äger inget. Du kan inte vara lycklig, jag är lycklig. Jag har både makt och pengar.
Dem började tortera Klara. Nålar stacks igenom Klaras hud, Cigaretter brände mot henes hud. Smärtan från piskan var hård och vass.
Nu klara, nu är du riktigt fattig.
Men dem hade fel. Klara ägde smaken av tårar på tungan. Och hon ägde sin sångröst. Klara sjöng. Hon sjöng om människorna, för Klara såg. Hon såg människornas handlingar men hon såg även bakom den hårda masken. Hon såg osäkerhet och rädsla för hennes livslust.
-Du ska dö.
Dem dödade Klara men ekot av hennes sångröst förföljde människorna. Några klarade inte av att tränga undan den utan bröt ihop. Andra stålsatte sig och levde sitt liv genom att springa ifrån ekot. Dem sökte hela tiden efter något som inte fanns.
Det är berättelsen om Klara.