All denna tid du tog på dig att varva det du sa, långt in till förvirring där allt och inget inte vara bra.

I dag kan jag se och känna hur det var. Då kunde jag bara se men inte förtså. Allt du inte gjorde var alltid mitt fel som du sa. Allt jag kände av värme var jag som stulit, det som var ditt i känsor och du inte fick ha.

Jag gjorde gott i min handling, kämpade av hela mitt hjärta. Du sa det var för att jag dolde, missunnsamhetens smärta. Att det förlamade din handling och allt var mitt fel. Det du inte gjorde var mitt fel var dag.

Du sa jag hadde tankar som var motsatsen till mitt på "ytan" goda. Själv var jag som ett frågetecken. Undrade hur det kunde vara jag. Hur kan du veta tankar i mig, som jag inte vet att jag har... Men visst du var ju klärvoajant som du sa. Du har inte fel utan vet allas baksluga steg...

Så var det allt som oftast nästan var dag. Med osynliga bojor var jag snärjd mentalt och i handling. Du var ju så dålig på grund av den jag var. Det gjorde så ont, jag längtade så, att se dig lycklig på jorden få gå.

Men nu är det slut, bojan gick upp!

I frihet kom mitt liv, dina illusionsbandbrann upp!

Så skönt att se och känna verklighetens dagar. Möta och mötas utan missundsamhetens beklagan. Jag ser krypet som styrt bakom fasader av härtatsnamn i klärvoajantes band.