Jag sluter mina ögon och andas mot en himel,
jag kastar mina minnen och omsluter mig i en ensamhet.
Jag vill andas i ensamhet och jag vill dö tillsammans med mörkret.
Ett kolsvart mörker som lugnar mina ögon, som tystar mina skrik.
Ett mörker givet till mig.
En förlåtelse och ett straff.
Jag bad till änglarna att få en chans.
Jag bad till änglarna i himlen om ett försök.
Jag bröt ett löfte.
Ett löfte jag lovat att hålla, ett löfte dömt att misslyckas.
Ett löfte om att inte gå tillbaka till misslyckade kärleken.
Den besvarade kärlek som endock höll på med andra sårbara flickor.
Men jag svek en vän, jag svek ännu en vän och jag svek mig själv.
Att vara dum nog att tro på ett löfte så dumt.
Han hade gjort mig så mycket skada innan,
han skulle inte få göra om det.. trodde jag.
Han skulle inte få se mig krossad och stampad på.
Han skulle få se mig stå rak i ryggen och blicken upp från marken.
Men samtidigt som han förut bröt ner mig,
långsamt och kraftigt tog han min styrka, min ork.
Min tro på kärleken.
Att jag fortsatte utan hoppet gjorde många folk ledsna,
satte ilska i folks tankar och vissa försvann.
Ett hat bildades inom mig,
och det jag såg i spegeln var äckligt, fult och hemskt.
Det måste förstöras, utrotas och försvinna.
Ett sår i armen, ett till på handleden.
Ett sår på benen,
ett sår som sedan utökade sig och skapade ett mönster.
Sår som speglade min smärta.
Ingen kunde hjälpa, trodde jag.
Ett hejdå var allt som jag tänkte på.
Där stod jag framför rälsen och blickade mot en himel.
Snart skulle min kropp slitas itu. Exakt så som pojken gjort med mitt hjärta.
Jag var inte hans enda och han förstod inte hur det skadade mig.