jag sitter bredvid henne
som jag tror mig känna
bara för att jag sett henne
på bild i tidningen, i ett kök,
med sin bok

den som jag gång på gång
plockat upp i affären för att försöka greppa
hur man blir fri från den man varit

men som jag aldrig kommit
mer än några rader i
förrän golvet sugande blivit mörkt och öppnat sig
världen flimrat förbi som en sändningsstörning
framför ögonen

så jag sitter tyst och låtsas som att jag inget vet
det är bäst så
det är nog inte henne det skulle skada utan mig
om jag visste..
inte allt, men det mesta.