Det är ungefär lika långt mellan genierna i alla yrkesgrupper.

Detta till trots är jag så förundrad över att människor som är i behov hjälp från t ex socialkuratorer och psykologer agerar som om dessa valt sina yrken endast och allenast för att såra och förödmjuka dem som söker hjälp för sina problem.

I min omgivning finns representanter för båda yrkesgrupperna som inte på något sätt hävdar att de är landets förnämsta utövare av sina dicipliner men som dagligen gör så gott de kan för att hjälpa människor till en bättre vardag. De blir hotade, de blir spottade på, de blir anklagade för att vara ointresserade och inhumana.

Är det korkat att förundra sig över att de människor som utbildar sig för att hjälpa människor med problem smutskastas och idiotförklaras för att de inte, i varje fall och i varje ögonblick, kan lösa alla behövandes problem? Och vore vårt samhälle bättre eller sämre om dessa människor inte, sina begränsningar till trots, gjorde så gott de kan?

Finns det kanske, till och med, på denna sida någon eller några medlemmar som i all ödmjukhet kan erkänna att de fått hjälp och stöd av dessa människor, som ägnar sitt yrkesverksamma liv till att, inom de ramar som lagar och ekonomiska möjligheter reglerar, försöker hjälpa dem som söker och behöver hjälp?