En ensam strimma av morgonkyligt solljus letade sig blygsamt in genom det vidöppna badrumsfönstret. Med sig lockade den vinden med dess energiska uppträdande och hon kände en kall bris smeka hennes nakna ryggrad för att sedan fortsätta in mellan de livlösa väggarna. Samtidigt kände hon hur hennes hår lekfullt fladdrade till men sedan föll utmattat ner över hennes bara axlar med en djup uttråkad suck. Det magiska sus som avslöjade vindens strof fungerade avkopplande och rogivande i hennes öron. Nästan som en gammal utsliten vaggvisa som hennes mor alltid sjöng för henne om kvällarna i hennes barndom. Doften av våt asfalt hade redan klamrat sig fast i den syrefattiga badrumsluften och i samma stund som hon kände kalla strömmar av glasklart vatten skölja över hennes ansikte slöt hon ögonen och lät intryck från förr och nu gripa tag i hennes kropp. Hon ville så gärna att vattnet skulle trösta, skölja bort alla rivande känslor med en lång kyss, och om hon hade tur, lämna efter sig något nytt och alldeles underbart.

Med tunga rörelser sträckte hon sig sakta efter en redan använd cyanblå handduk som någon okänsligt glömt kvar på det orena golvet, och i samma stund kände hon hur kylan trolskt förvandlade hennes släta nytvättade armar till knottrigt sandpapper. Hon virade handduken runt sin späda kropp likt för löst knytet bandage och drog in ett sista djupt andetag av ljuvlig frisk luft innan hon mycket, mycket ljudlöst sköt igen det tonade fönstret. Tårar av glas dinglade från hennes vattendränkta hår och när de nådde marken mötte de ett öde så förkrossande grymt men ändå så förutbestämt att hon såg hur en del förgäves kämpade och slogs på kanten av handduken. Sakta vände hon sig mot det vita kakelhandfatet med dess överflödiga samling av obetydliga saker, och lät blicken helt utan vägvisning vandra sin egen speciella väg uppåt, mot en spegelbild så oändligt långt borta. Men dock så obeskrivligt nära att den flåsade henne i ansiktet.

Det var en främlings sköra blick hon mötte, en blick präglad utav bottenlös matthet så sträv att den kunde mätas med hennes skrovliga armar. Så långt ifrån den vackra lyster som en gång för längesedan glittrat med sin blommande existens och som varje blick förtrollat sin omgivning. Det var en tid där kärlek och lycka gick hand i hand och där hennes då intensivt klarblåa ögon ännu inte tappat sin strålande aura. Nu fanns där bara en grå kompakt rök som vårdslöst slingrade sig runt hennes djupa ögonhålor och stolt visade upp sin bragd med en gråblå nyans i hennes matta blick. Där fanns också något oförutsägbart djupt i hennes ögon, en urholkad tomhet och sorg inte många lyckliga hjärtan skulle förstå ens om de försökte. Hon såg sig själv som vacker förut, men nu studerade hon känslolöst sina rödgråtna och svullna ögonlock, hur de låg omslingrade av gammal korpsvart mascara som i vattnets kalla grepp hejdlöst kurat ihop sig till små svarta korn och nu låg utspridda över hennes ögonben och bleka kinder. En mörk fuktig hårslinga hade krampaktigt slickat sig fast i hennes kala panna och hon kände hur klara vattenpärlor intimt slingrade sig nedför hennes strama linjer och kasta sig tappert ut i verklighetens centrum. Hon följde några små eftersläntrare med blicken och i sina tankar kysste hon dem adjö.

I det svaga ljussken som klädde badrummet med dess väggar i en gräddvit färg såg hon in ett färglöst ansikte som bokstavligen skrek efter översvämmande kärlek och omtanke och där varma känslor för längesedan givit upp sin hårda kamp med omvärlden. Hon såg hur hennes blåa läppar hade tappat sin ungdomliga fyllighet och charm, kvar fanns bara en borttappad kärna långt där inne hon åter måste finna innan det kunde vara försent. Hon kunde känna det och hon lät sitt hjärta kämpa för allt hon tidigare älskat så innerligt. För all kärlek och värme hon åter måste finna, för alla kyssar som långsamt ska föra henne tillbaka. Tillbaka på en klättrande stig mot en strålande källa av varmt ljus. Där ingenting någonsin ska få bryta ned henne igen. Aldrig någonsin.