Så som det känns
Kärlek. Älskvärt trubbel. Krångel man älskar. Kärlek är snubbel över trubbel. Jag snubblar över trubbel när jag blir kär.

Ibland tänker jag att fan vad jobbigt det är. Ett helvetes jävla slitgöra. Men det är värt det. Faktiskt. Och jag kunde inte riktigt förstå det innan jag blev kär på riktigt för första gången. Hur mycket jag kan stå ut för det, utan att det ens känns som en uppoffring.

Så som det känns.
När man faller för någon om och om igen så fort man tänker på personen.
Så som det känns.


Jag tänkte skriva om kärlek. Och hur jag känner det.


Första kärleken
Mamma och pappa. Saker de gjorde för mig som jag kan förnimma med hjälp av berättelser och fotografier, som om det var saker som skett i ett tidigare liv. Jag kan ana hur underbart lugn jag måste känt mig när de lät mig sova på deras bröst som spädbarn. Jag fantiserar om hur det kändes att lägga ned min mjuka bebiskind, kanske lite våt av gråt, mot pappas hud, och somna in med mitt hjärta mot hans dunkande stora.
En period i mitt liv kände jag en ständig panik över att växa mer, för jag ville alltid kunna borra ner mitt huvud i mammas famn. Snart skulle mitt huvud och jag vara för stora och göra den saken fysiskt omöjlig. Rädsla. Så som det känns. Kärleken. Rädslan att förlora det sannaste och varmaste man vet.

Växaförbannelsen höll i sig och jag blev större. Eller mindre liten, beroende på varifrån man står. Jag blev för tung för att bli buren överallt. För stor för barnvagnen.


Andra kärleken
Började lekis och blev kär i andra än mamma och pappa mellan nio och ett på dagarna. Älskade mig själv när jag insåg hur smart jag var. Vilken bra människa jag var! Vem kunde ana det, sånt kan man ju inte veta, och inte heller räkna med att vara, i livets lotteri. En del människor är dumma och en del inte. Jag var kär i mig själv för att jag inte var en av de dumma. I hemlighet såg jag ned på en del av barnen. De dumma barnen. Dom som inte fattade de viktiga grejerna.

Jag har alltid tyckt väldigt stora saker om mig själv i tysthet. Älskat mig själv med en säkerhet så robust att jag aldrig ens behövt yppa något om det. Ett störande starkt självförtroende (om folk faktiskt hade fått se det), ingen fattar, jag är smartast i världen, det är bara det att de inte vet om det än. Tyckt att de flesta människor var dumhuvuden. Med vissa få undantag.
Så känns det för mig att älska mig.

Tredje kärleken
Några vänner har jag haft genom åren som jag känt en stor kärlek till. Så där stor som när man ständigt är rädd för att förlora dem, för de är så himla bäst. Samtidigt vet man att de kommer inte lämna dig för de älskar dig alldeles jättemycket.
Ändå lämnade de. Eller så lämnade jag dem. I ärlighetens namn så lämnade de flesta av dem mig. Inte frivilligt, mer med inverkan av vuxna människor som ryckte upp mina vänner och flyttade ifrån det som var mig. Vi. Oss.

När jag var sju år fick jag för första gången mitt hjärta krossat. Det har läkt nu, men ärr har alltid en speciell, lite obehaglig, känsla över sig när man nuddar dem.

Min bästa vän flyttade fyrtio eller femtio mil bort. Någon jag älskade så ofantligt mycket, någon jag spenderade all ledig tid med.
När jag tänker på detta blir jag arg. Arg på hur vuxna människor behandlar barn. Som om de inte är fullkomliga människor, med riktiga känslor. Känslor lika starka som hos en vuxen. Som om barn inte är människor.
Barn glömmer, säger de. Barn går vidare till nästa barn och leker. De fattar inte. De är bara barn. Barn, inte fullvärdiga människor.
Barn är, precis som vuxna, människor. Jag avskyr att vuxna har så stor makt över barn, och att de inte inser att barn förstår så mycket mer än vuxna tror. Någonstans på vägen har vuxna människor glömt detta. Alla var de barn en gång. Barn som kunde tänka och känna, barn som var människor precis som människor är när de är vuxna.

Nåväl.
Min bästa vän lämnade mig och jag hade ingen att skylla på. Det här hände några gånger under min uppväxt, till slut fick jag svårt att ha riktiga vänner. Ni vet, såna där riktiga vänner, som inte bara är ytliga bekantskaper.


Fjärde kärleken
Den allra nyaste kan man väl säga. Träffade honom och jag känner så mycket. Jag känner mig rädd och säker. Och ljummen. Alldeles perfekt. Lagom. Bekväm. Jättevarm och jätteglad och ledsen ibland när jag tänker på hur det skulle kännas att förlora Honom. Hur det skulle kännas att förlora någon av de jag håller kär.


Förklaring
Kanske är jag inte rätt person att skriva om kärlek. Oerfaren, nitton år. Vet inte mycket om livet. Men jag vet väldigt mycket om kärlek, för jag har haft så mycket i mitt liv. Därför är jag rätt person att skriva om kärlek (det är du också).

Kanske är det för många ’kansken’ i den här texten. Kanske är jag för hoppig. Obestämd. Kanske är det för att jag skriver om det verkliga livet. Så som det är. Och så som det känns. Fram och tillbaka och aldrig riktigt i bestämd form, för allt har ju sin sida på saken. Jag har bara skrivit så som det känns. För mig.