Tänkte jag skulle berätta lite om kärlek. Kärlek är den känsla som oftast beskrivs som det fulländade. Men är det så? Ofta är kärlek förknippat med besvikelse. Olycklig kärlek kallas det. Olycklig kärlek är väl ändå fortfarande kärlek? Så kan man återigen fundera över vad kärlek är? Är det verkligen fulländat? Besvikelse brukar inte förknippas med fulländat. När man ser det ur den vinkeln, ”de olyckligas kärlek”, framstår kärleken som något mörkt och osäkert. Men samtidigt, är det inte vad det är egentligen? Osäkert, för man vet aldrig när man förlorar den. Mörkt, för man går runt och oroas sig för att KANSKE förlora den. Alltså är både den lyckliga och den olyckliga kärleken mörk och osäker. Det får kärleken att låta negativ. Så, är kärleken alltså negativ? Har hela jordens befolkning missförstått det hela? Eller kan man vända en negativ klang till något positivt? Kanske är det helt fel? Är inte kärleken mörk och osäker? Vad är den då? Vad betyder orden ”Jag älskar dig”? Är det en känsla eller är det något man känner sig tvungen att känna för annars är man konstig?

Sanningen att säga är att kärleken är komplicerad. Komplicerade saker brukar många anse är jobbigt, andra tar det som en utmaning.

Omöjlig. Omöjlig är lika med ouppnåelig. Kärleken är ouppnåelig. Självklart är det så! Man kan känna den, man kan uppleva den, men man kan inte leva i den. Man kan leva för den, men inte med den.

Att känna kärlen är inte detsamma som att känna lycka. Lycka är en fulländad känsla utan baksidor. Nästa gång jag har lust att säga att jag älskar någon tänker jag säga att jag är lycklig i den. För det är det jag känner när jag är med mina käraste. Jag känner inte kärlek. Jag känner lycka!