Det är en svensk på andra sidan gatan.

”Är det dina kvitton?” Han pekar på en hög med kvitton som ligger bredvid svarta varumatsbandet.

Är han helt sjuk i huvudet.
Det där måste vara kvitton för minst tre dagar.
Jag måste sluta handla här. Det kanske var en pik.

Förbryllad över att han både pratar svenska och tror att jag lyckats få kassörskan att skriva ut 12 kvitton åt mig så ber jag honom upprepa frågan.
För att sedan ge den ett nekande svar.

Nej..
på danska.

Jag tar min ankpåse- en sån där tygpåse med anktryck på som jag hittills rebelliskt vägrat att bära.
Tygpåse till ICA med ankor, herregud någon måtta får det vara!

Sen dök den upp. Julaftonsmorgon.
Sedan hängde den där. Ankig och tom i garderoben.
Och ja. Då kanske det är lika bra att säga upp sin stolthet.

Jaja, jag vet, jag har en tygpåse med ankor på och jag traskar iväg till snabbköpet på andra sidan gatan =
jaja, jag vet,
jag är eko och fair traid,
vegetarian och aktivist,
vegan och vänster,
hänger på ”lär-dig-sticka-ditt-egna-mobilfodral”-träffar
eller åtminstone
dricker skogsbärscider med Amnesty-vänner på en baktakt-konsert varje lördag.

Andra dagar i veckan går jag till snabbköpet på andra sidan gatan
men min ankpåse
i tyg
och låtsas vara dansk

Bara en tredjedel av personlighets- blottningen är sann.
men det vet ju inte de som ser min påse!

Och så insåg jag
där i det stora ögonblicket.
när jag stod där med ankpåsen
kidneyböns burkar
kvitton
och en svensk förfrågan mot mitt huvud

hur stor man kan göra en liten situation

som det här

en massa skitsnack

som ingen vill läsa

om en tygpåse

och en svensk

på andra sidan gatan.