I vårat översexuella samhälle gifter och skiljer sig folk som aldrig förr. Vi är för lättvindiga, vi skriver under faderskap med grannen bredvid men gissar att det är killen i baren, 10 mil härifrån. Vi ger upp, slänger bort veckor av förhållanden när vi inte längre vill vara med och leka. Leken blev till allvar. Vi vill sexa oss, i lekar som ger oss frihet men ändå tror att vi skall få äta kakan. Men kakan är aldrig god när man väl bakat den färdig, den har konstig smak, inte som man trodde, inte som kokboken beskrivit. Då slänger vi den och bakar nya. Nu kanske den blir godare. Men det är ändå en kaka, oavsett tidpunkten för bakning. Vi kanske har ändrat indigrienserna, men då är det ju ändå inte samma kaka, den kaka vi ville ha. Då smakar den ju ändå konstigt.
Vi lever i ett översexuellt samhälle, det som vi måste bejaka till vår nackdel och omvandla till vår fördel. Vi måste sluta sexa oss, vi måste sluta leka, dags att ta på oss förkläden igen och få i oss lite indigrienser av moral och standard. Dags att skicka ut männen tillbaka till verkstan och städa deras hem. Dags att låta männen ta hand om oss och låta oss baka de kakor vi så gärna vill ha.
Vi måste upphäva tystnaden, ty tystnaden är ett brott i sig. Vi måste tala för vårat samhälle och vägra vara översexuella. Låt oss återgå till den sexuella, sensuella tiden, där vi alla bakade samma kakor i samma ugn, där vi delade socker i samma hus, delade barn, delade kaffe. Låt oss nu bejaka detta och fråga oss själva; visst smakar kakorna bättre i ett icke översexuellt samhälle?