Det var på sommaren det kändes som mest. De hade tagit färjan över till ön precis som vanligt och hon visste ju att han skulle vara där. Det blev precis som det brukade, Eric pratade och skrattade med alla och hon höll sig mest i bakgrunden. Hon anade hans blickar, de var frågande. Han hade uttryckt en gång att han inte förstod varför hon blev så undvikande så fort de åkte till ön. Så fort de skulle hälsa på hans föräldrar. Även när hans bror inte var där fylldes hon av en känsla hon inte kunde sätta ord på. Det var så många år sen nu men det spelade ingen roll. Marken där hon satte ned sina fötter, väggarna i det lilla gästrummet och hans händers skakningar skvallrade om det som aldrig borde hänt. Eller det som borde hända igen. Det var bara en tidsfråga, det visste hon ju. Det var det hon gick och väntade på, tänkte på, drömde om på nätterna. Hon vaknade alltid blöt när de var på ön, gick snabbt upp och tvättade sig och bytte trosor. Ibland var hon tvungen att smeka sig själv till den värsta hettan gick över innan hon kunde lägga sig och försöka sova lite till. Olivia sov med tummen i munnen, det krulliga ljusbruna håret omringade ansiktet. Hon var vacker. Det var ett vackert barn. Hon visste att det inte bara var hon som tyckte det.

Else-Marie och hon hade haft lätt att prata med varandra från första stund. Hon verkade se sin yngsta sons sidor på ett annat sätt än fadern som närmast visade ointresse för sin yngste son. Den äldre sonen däremot, Patric, fick desto mer uppmärksamhet.
Patric hade slutat prata med henne efter den sommaren. Han slutade svara på hennes sms och mötte inte längre hennes blick. Ibland kunde hon dock känna hans blickar följa hennes steg när hon gick ned mot vattnet. Hon visste vad som skulle hända om han földje sina tankar och gick efter, och det visste han också men de lät det inte hända. Inte igen.

När Olivia var ett par månader och Eric jobbade hela dagarna och hela nätterna för att få företaget att klara sig kom han hem till dem en gång, Patric. Plötsligt stod han utanför dörren. Han hade inte med sig något, inte ens blommor, fast det var första gången han träffade flickebarnet. De hade inte sagt så mkt, mest stått brevid Olivias säng och tittat på henne när hon sov. Redan då såg man att hon var ett vackert barn. Ovanligt vackert. Hon hade snuddat hans arm och genast hade han dragit henne till sig och låtit sin näsa snudda hennes hals. Flämtande hade hon låtit sig falla handlöst in i hans kyssar och de hade fumlat av varandras kläder och älskat direkt på golvet där de stått. Inte förrän ett år senare hade de träffats igen och då hade tystnaden mellan de varit total. Men hon kände hans blickar. Hon kände alltid hans blickar, även i de perioderna de inte hördes av kunde hon känna hans tunga mot insidan av sina lår. Hans tyngd mot hennes kropp, hans lukt och hans händer.

Stundvis blev längtan så intensiv att hon inte trodde hon skulle klara av den. Hon gick upp på morgnarna, gjorde sig i ordning och gick till jobbet. Hon hämtade och lämnade Olivia på förskolan och lagade mat och hängde tvätt precis som vilken radhusfru som helst. Men i tankarna var hon på ön och i tankarna var även Patric där. Den salta smaken av hav och vattenstänk och hans hud mot hennes fingrar, tanken blev levande bara hon slöt ögonen. Hon älskade med sin man som vanligt om nätterna, han märkte att hon inte var riktigt närvarande ibland men frågade inte vad det var som var fel. De hade slutat prata om sådant, om hennes drömmar och förhoppningar. Kanske kände han på sig att hon inte var intresserad av att prata om allt med honom längre. Egentligen visste de både två efter bara två veckor tillsammans att det inte var någon bra idé, att de inte hade det där lilla extra. Att de inte skulle få nåt bra äktenskap tillsammans. Ändå hade hon tackat ja till hans frieri och blivit en del av familjen. Inte förrän efter förlovningen hade hon fått träffa hans syskon.

Patric hade varit bortrest en längre tid och inte ont anande om vad som komma skulle hade hon blivit presenterad för sin dåvarande fästmans bror. Hennes nuvarande mans storebror. Som nu trotsade all sin vett och all sin sans och följde hennes steg med blicken när hon gick upp mot gäststugan. Hon visste inte när, men hon visste vad som skulle hända. Hur många år det skulle ta visste hon inte, men hon visste att de skulle mötas igen. Och igen. Och igen. För vissa saker går inte att hindra, tänkte hon. Och släppte ut håret över ryggen. I solskenet anades skuggan av Eric, han kom ut ur gäststugan och stod med händerna i sidorna. Väntade. Undrade.
Ur skuggorna anade hon drömmarna om Patric, men framför sig hade hon Eric. Hon kysste hans kind och väntade.