Längtan var stundoms så plågsam att hon la sig ned på golvet. Hon lärde sig se sin lägenhet ur andra vinklar. När hon låg på badrumsgolvet såg det ut som att kaklet lutade, märkte hon. Kanske hade kakelsättaren varit full, slog det henne. Men sen slog hon bort tanken igen. Ibland krälade hon upp från golvet och satte sig i badkaret. Med varmt vatten, nästan hett, strilandes ned över ryggen huttrade hon och grät tills huden var spröd och ansiktet rödmosigt. Hon fick eksem den vintern. Alla anade anledningen men ingen frågade varför.

Till slut hade han ringt. Han lät precis som vanligt, som om det inte gått fyra månader och tre dagar sen de hörts. Han lät som att han mådde bra, som om han fortfarande var samma människa. Det fyllde henne med äckel, att han lät som sig själv. Hon hade föreställt sig hur hela han hade förändrats, blivit något annat. Själv kände hon inte igen sig, hon undvek speglar. Hon hade råkat se sig själv i ögonen inne i provrummet på Åhléns när hon skulle prova ut en kjol till Annas födelsedag. Blicken hade varit tom, glasartad. Hon hade tagit ett steg närmare och upptäckt att huden nästan såg genomskinlig ut. Det var ett sådant läge då man upplever att man har två val. Hon visste det själv. Två val.
Men beslutet var ännu långt borta.