jag både älskar och hatar känslan av att tycka så mycket om någon att man i stort sett skulle kunna göra vad som helst för den människan. man blir så jävla sårbar. och jag är livrädd flr vad som kan hända, jag är livrädd för att han ska försvinna ifrån mig på något sätt. inte för att han någon gång har fått mig att tvivla, mer att när jag mår dåligt så blir jag sjukligt paranoid och tänker och tror massor av saker som jag inte borde tänka och tro.
och jag vägrar att vara den som hör av mig först, jag vill inte, vågar inte. du kanske försvinner då. jag vill inte vara den som mår dåligt och är ledsen. jag vill inte ringa till dig och gråta, du kanske försvinner då, som så många andra har gjort innan dig. människor tröttnar på de som mår dåligt, så är det bara, det vet ju alla. men innerst inne så vet jag nog att du inte gör det. men jag vill så gärna ha dig nära mig så mycket som möjligt, fastän jag vet att det är bra att längta och dåligt att ses för ofta.
och jag vet inte vad jag vill att du ska göra när jag blir sådär ledsen så att jag bara gråter. det räcker gott och väl att du håller om mig men på något sätt skulle jag vilja att du verkligen visste och förstod. men det är nog svårt att förstå saker som man inte själv upplevt.
och du skulle säkert inte tycka jag var konstig om jag ringde nu bara för att prata, men mitt samvete spökar och vill inte förstöra din kväll med massa ledset. jag önskar att du var här, men det vågar jag inte säga till dig. tänk om du försvinner då? jag vill att du ska vara här och hålla om mig tills jag somnar och om jag nu skulle vakna någon gång under natten så skulle du med vara vaken och sen pussa mig tills jag somnar om. jag vill att du ska komma hit och ge mig lite trygghet.
jag vill att du ska komma hit och vara nära.