Det jag inte förmår är att tänka, att funka, att leva normala känslor
Att bjuda in mina vänner till en helt vanlig söndag, eller till och med att bjuda in dem till min ballkong, såhär vid vårkvistens invigning
Jag förmår mig inte, jag klarar inte, jag vill inte
Sluta tänka, sluta bry dig, jag fixar det, jag är helt okej
Snurra min värld, kläng dig fast vid min ruta, jag kan se ändå
Jag har rum för att andas, rum för att lustas, om än något föga
Glashuset jag verkar i, är som en glasbubblas drömmar, den spricker aldrig
Aldrig någonsin, den håller, den är stark
Precis som du, som jag, som ingen alls
Svagheten bor inom oss alla, jag har sett den, jag vet, den sitter på mig just nu
Jag har sett den hos dig med, den hälsade på när du inget såg, då min synvinkel var som skarpast
Då jag var som starkast
Onda rivaler letar sig taktiskt in i mängden, den vill in i min bubbla, utan att synas, utan att märkas
Men jag märker, märker deras ord, viskandes i natten
Jag vill gärna förmå mig någon gång att bjuda dem alla på en underbar lunch
en helt vanlig söndag
Men hos mig existerar inga söndagar, inga lördagar, här har jag inte helg
Jag tvekar, jag tänker, men det var ju det jag inte förmådde att göra, tänka
Jag orkar inte drömma, jag orkar inte spricka, jag orkar bara att existera
Att snudda vid lust
Att föga nog andas