Jag vill bara andas
Utan att mina lungor knyts ihop och stryper luftrören
Där jag går vid vägen som ständigt sandas
Samtidigt som kroppen förgiftas av cigarettröken
Alla förebilder och ideal, glöm bort
Vi är ensamma och trasiga, en tömd sort
Få blodet att stanna upp mitt i dina vener
Släppt taget om muskler och sener
Känn hur ditt hjärta slutar slå
Se hur din kropp börjar bli grå
Vi är tomma
Vi är trasiga
Vi är ensamma
Så instängda när vi andas luften från
En kyrkogård för levande döda
Vi lever men ändå ser vi hur våran kropp blir maskföda
Har vi någonsin verkligen levt?
Både bilden av livet och döden är skev
Förrutnelsen har börjat för längesen
Det finns inte tid för om och men
Vårt försvinnande kommer börja
Men ingen kommer sörja
För vi var ändå bara levande döda
Med trasiga ansiktsuttryck och randiga armar
Vi var aldrig ens värda att få födas

Vi andas trots att våra lungor är ruttna
Vi fortsätter gå trots att våra fötter är söndertrasade
Men vi har slutat känna känslor
För även om våra kroppar lever vidare så gör inte vi det
Vi är levande döda, begravda i en kyrkogård för levande döda
Kyrkogården de kallar livet