Jag hade aldrig saknat dig mer, insåg jag då. Jag insåg att du inte tänkte lämna mig, att det var jag som skulle vara tvungen att ta steget om det skulle bli av. Inte än, såklart. Inte än, men så småningom skulle jag vara tvungen att säga hejdå. Inte rakt upp och ned såklart, men lite inbäddat. Som den där bomullen man la runt döda fåglar som flugit in i fönstret på farmors balkong. Självmordsfåglarna. De flyger fortfarande runt ditt huvud ibland, det vet jag, fast du inget om det säger till någon. Inte ens till din syster, hon som älskar dig så mycket. Och aldrig får jag säga att jag älskar dig, för det finns inga ord. Inte tillräckligt många bokstäver eller tillräckligt mycket längtan i din blick. Eller jo, längtan finns där. Men efter vad? Är det efter mig du längtar, efter något du kan få av mig? Eller längtar du efter något du inte vet vad det är, något du aldrig har vetat vad det heter? Är det det du har letat efter i tabletter och i botten av en flaska med något som är för starkt för mig att dricka? Är det det du har letat efter bland sprutor och galna nätter, nakna händer framför ditt ansikte och kallt vatten i en dusch som leder bort. Nej vakna vill jag skrika. Jag finns ju här. Jag är bara jag, men jag är allt också, som jag kan vara. Brevid dig blir jag ännu mer. I mina handflator finns det jag kan ge dig, en smekning på din kind. En blick som ber om mer.