Till slut när du närmade mig igen var jag alldeles stel och kunde inte slappna av. Jag försökte hantera mina nojjor genom att lyssna på Hellström jättehögt, men bakom alla texterna dolde sig ändå minnet av dig och dina händer. Dina händer och dina axlar. Din tyngd mot min kropp och dina andetag mot min hals. Minnena av dig var plågsamma, så till den milda grad att jag ibland låtsades att vi aldrig träffats. Samtidigt ville jag inget hellre än att få vara nära dig igen. Givetvis ringde du igen, fast jag bett dig låta bli. Och givetvis slutade vi aldrig hoppas på en gemensam framtid. Givetvis fick du hela mig att skälva med ditt tonläge, och givetvis höll jag din vita sten i min hand.

Givetvis.
Jag har alltid väntat dig.