Känslan av att vara på väg bort från någon, snarare än att denna någon är på väg bort från mig är alltid kvävande. Jag har aldrig velat lämna någon, men ibland är jag ett steg bort från denna någon utan att jag själv planerat det. De står kvar, de där någonpersonerna, och jag ser mig själv glida iväg som på en isbana. Det spelar ingen roll hur jag rör mina fötter.
I slutändan är det alltid befriande, även om jag känner en blandning av panik och förtjusning när jag inser att jag börjat glida.
Sakta vaknar drömmen om något annat.

Jag kan fortfarande höra din röst.