Vi har gjort slut du och jag. Fast du vet inte om det än. Eller, då är det kanske jag som har gjort slut med dig förstås. Eftersom du inte vet menar jag.

Det var 25 dagar sen vi sågs. Eller 602 timmar om man ska vara exakt. En timme kan ju spela så stor roll om man är med rätt person.

För 597 timmar sedan älskade vi för sista gången. Det var fantastiskt, men jag minns inte om jag sa det. Det kanske passar bättre att skriva mina dikter om. Sen lagade du frukost och jag kunde ha stannat 24 timmar till, men det erkände jag aldrig. Samvetet hade hunnit ikapp och rev och slet som ett rovdjur i mina inälvor. Inte ens din mjuka mun kunde lindra det.

För 330 timmar sen sa jag att jag kanske borde lämna honom. Orden smakade ganska bra. Det kändes tryggt att sitta i det torkade höstgräset med ryggen mot den solvarma bergväggen. Vi pratade om min rädsla och du sa att du inte kommer förändras.

För 173 timmar sen bad jag dig att stödja mig, för beslutet var så kallt och svårt. Du talade om jobbet och sa att dina förhållanden inte betytt något. Jag vågade inte fråga om du menade de andra eller även jag. Du berättade om din längtan, men jag verkade inte vara en del av den.

För 172 timmar sen sa du att det vi hade trots allt var mysigt.

För 171 timmar sen skickade jag det sista mailet och det sista meddelandet till din telefon. Jag skrev att jag tänker på dig och längtar och inte vill annat än att träffa dig igen. Jag skrev att jag till och med kan tänka mig att ge upp nätterna och nöja mig med de få timmarna på din säng som en eftermiddags flex från jobbet kan ge.

Sen raderade jag ditt nummer och bestämde mig för att göra slut med dig och inte med honom.

Vi har gjort slut du och jag. Fast du vet inte om det än. Det är lite spännande att vänta och se hur länge det dröjer innan du märker det.