Så jag lämnade det stormiga. Det halvklara och svåra. För att möta dig igen. För att våga en värld där jag var värd mer än jag hade lärt.

En kram när jag gick av tåget. Den borde ha varit försiktigt blyg, men jag slappnade av med dina armar runt mig. Jag la ansiktet mot din hals och mina fingrar gick vilse i ditt hår. Sen log du och ditt ansikte blottade spåren av många tidigare leenden.

Vi gick tillsammans längs strandkanten och stoltheten i din röst vågade sig fram när du berättade om henne. Hon hade inget namn, men hon var vacker i det varma ljuset. Vilande på vattnet i trygg men ändå ivrig skepnad. Hon var bara din, men idag fick jag dela henne med dig.

Motorn tystnade och vi gled ljudlöst över vattnet, som stal färg från den perfekta blå himlen. Vinden kämpade rasande mot segelfienden och fåglarna blev fiskar under den spegelblanka ytan. Rodret var mjukt slitet under mina ovana fingrar och jag förvånades över kraften och skrattade högt åt känslan. Jag styrde mig och oss och världen.

Timmarna gick och våra ord förenades gång på gång. Allt och inget blev sagt i takt med att faten på bordet blev tomma. Du satte dig bredvid mig och tog mitt ansikte mellan dina händer och trots förtrollningen vände jag huvudet mot havet med ett förvånat rop. Din beröring hade förvandlat vattnet till eld och solen drunknade vid havets kant.

Du sa att jag var vacker och i det ögonblicket, med solens dödskamp speglad i ögonen visste jag att det var sant. När vår första kyss tog slut öppnade jag motvilligt ögonen. Det var natt.