sprängda ögonblodkärl
de säger att det är överanstränningen
och vet inte hur de sluts när det blixtrar som värst
bygeln skär i förkrympningen,
lungorna fylls bara halvt
när läpparna smörjs ofrivilligt
av något som skulle få den rökiga dagen mindre gråtmild och juldoftande

Jag inser ännu en gång, accepterar
att sista gången var för så hemskt längesedan
och jag är okapabel att framföra slutet i tid
fårinteblödanärjagskadansa
fårintekräkanärjagskasjunga
kan inte leva utan att utmattas
kan inte dra in känslor utan kraft
kan inte fyllas av ens en milliliter glädje
om jag inte är fasansfullt tom
kan inte välja om jag vill släppa mig fri
eller blint och fridfullt gå i blom

Fåglarna leker fortfarande vid rälsen
som rullar mig bort i stillsamt lugn
men det blixtrar fortfarande
rännilar av genomskinligheten
avskyr, rör aldrig vid sina tvillingsjälar,
bara korsas, rinner förbi, blixtrar och går av
för att lämna blodavtryck och ihålighet,
mörka ringar förbjudna att sövas bort

Han klipper hål i mitt kort
-jag får inte vara här
hejdad redan innan inandningen
att andas ut igen
Jag sjunker in i tygrosens svärta
och skriker inte emot
För mig inte tillbaka, föralltid vill jag föras bort på räls
och beskåda alltet genom glas
dundrande levande vilt på riktigt, men oåtkomligt


Hål efter tandmärkning, vilket svider mest?
En dimmblå luftballong där solen kommer vakna
Jag ser i spegelbarnets vattniga horisonter
och hoppas drunkna
Snart tänds adventsljusen
jag ska elda en mur av pappersord
och låta fingertopparna dansa i lågan
tills någonting känns