inga ord känner jag att det berör. Inget mer av orden jag säger blir en mening av allt som händer och som slås runt om mig. Ett liv ska kännas. ett liv ska beröra. jag har ingen anleding att dra mig ner mott golvet, över allt. Att bara skrika. Skrika på hjläp. att känna att jag behöver en bekräftelse att jag är vid liv. att känna att jag är vid liv. Men varför känner jag över allt detta. Att jag vill skrika, Skrika på hjälp. Säga att jag inte har något att leva för. En känsla att jag vill slås ner mott marken. Där av ett skrika på hjälp, av smärtan som berör mig.

Att verkligen behöva känna en sådan smärta. För att få den bekräftelse att känna att jag är vid liv just denna stund i mitt liv. Men varför? ar min enda fråga. Varför ska jag känna så. Varför över detta, att det ska kännas som att jag vill allt det här. Varför?

Känns som jag vill bara ta kniven i låden som ligger brevid spisen i köket. Ta kniven dra den över min arm. att se och där avv att känna blodet rinna. att känna känslan av hjärtats varje slag. Efter varje droppe som rinner ner för armens väg. att känna känslan av att jag verkligen är vid liv.