När jag tunnlar Götgatan vid Skanstull och tar trapporna upp bakom två välväxta grabbar med Championströjor och huva så ser jag Thelin stå och dricka en kaffe ur pappmugg. Det är Gevalia. I myllret av människor ser han mig inte så jag äntrar lite lätt bakifrån och klappar honom hjärtligt i ryggen.
- Ta det lite lugnt, säger han och ser om inte tio så åtminstone fem år äldre ut än senast.
- Jag har plockat bort blindtarmen där borta på SÖS, säger han och vrider kroppen för att peka bortåt Ringvägen.
Han är lite tilltufsad men absolut inte nyopererad.
- Åh fan, hur länge har du legat?
- Ville absolut inte sövas. Såg slangar och en mask för ansiktet och såg också hur sjuksystrarna bara skulle försvinna i ett töcken och sen skulle jag inte veta om jag skulle vakna mer. Ville bara ha lite antibiotika.
Jag drar storyn om min egen farsa och hans spruckna blindtarm. Den gav upp där på operationsbordet och läkaren benämnde den som den fulaste han hade sett. Inte mådde han särskilt dåligt heller, farsgubben. Innan det plötsligt blev akut.
Jag frågar om han vet nåt om att det är ärftligt men han skakar på huvudet.
- Det här kan slå till när som helst, säger han. Det som fick mig att operera bort den var att jag annars inte skulle våga dra utomlands. Jag menar där är inte sjukvården alltid lika stabil som här.
Solen är framme men det är rätt kylslaget och människor har bylsat på sig vinterjackor och halsdukar. Vi går mot vinter och kyla och mörker och Micke tar en slurk och säger att hans skickades iväg för analys.
Inget man spar i en burk och har hemma direkt

- Vart är du på väg?

Jag är på väg för att hitta ett fik där man kan genomföra en intervju rätt ostört så jag säger det och han tycker att jag ska följa med en bit för att träffa en polare som han blivit bekant med på sjukhuset.
De låg fyra i varje rum och det var alla åldrar men bara män. Nån låg och drömde och lät som ett tröskverk och Ricke, som är kompisen, vägrade att ligga kvar i sjuksängen.

- Varje gång jag hör den där andningen så är jag beredd att tro att nån av dom är beredd att dra ur jacket. Jag fixar det inte.

Han har keps och mörka glasögon och går långsamt och lätt framåtlutad. Han är hemskickad trots att han har ett hål i tarmarna som han ska vara ytterst försiktig med. När han åkte in hade han så ont att han funderade på slipsen och vindtrumman. På akuten var det kö och han åkte hem igen för att fem timmars väntan var för mycket. På morgonen stod ambulansen utanför och drog in honom med ilfart.
Ricke är hjälpsam när jag berättar varför jag är här och han föreslår fiket mittemot Orion och det är inte öppet nu men han övertalar en stackars migrändrabbad servitris att visa mig runt i lokalen så att jag kan fundera över var vi kan sitta.
Thelin och Ricke väntar utanför med en cigg och solen är lite varmare här där det är lite skyddat. Vi sitter och surrar vid ett bord för än är det tid för uteserveringar och Ricke berättar om sin smärta och Thelin undrar om inte det här var en grekisk sylta för ett tag sen.

- En lunchrestaurang med blåvita bårder ovanför ingången och fönstret.

Jag minns detsamma och Ricke viker av mot ett fik som ligger nära där han bor och Thelin ska luncha men jag känner småstress över att inte frågorna är riktigt klara inför ikväll så jag viker av och tackar för mig och önskar krya på och snabb bättring och jag hoppas att vi ses om inte här så runt Årstaviken snart igen.