Med klarblå blomma växer du i de djupaste av skogar. Ditt huvud är så stort för att alla dina tankar ska få plats. Färgen så himmelsblå för all din längtans skull. Och för att du så ofta önskar flyga bort. Bli ett med skyn.  Ja, du vantrivs där i skogen - kvävd av granars djupa suckar.

Men hur bräcklig och vek din stjälk än är håller den dig ändå fast. Fast i näringslös mylla.

Så du får nöja dig med att slå upp kronbladen mot himlen och drömma om nya tider och andra världar.

Dina rötter är av ytligt slag- ja, näst intill blottade under tunt jordtäcke. Ivriga att fånga varje regndroppe som träffar marken men lika snara att förtorka i solskenet.

Men den djupa klara källan – lyckas du inte nå.  Där får du inte dricka.

Fastän mitt på dagen så fryser du så. Furorna stjäl allt ljus och kyler dig med sina tunga kroppar. Ja, de ger dig nästa ingen plats.

Och det vet ju varenda amatörbiolog, att blåklockor ska växa i solbelyst och öppen ängsmark.

Men du, du hade blivit felplanterad.