Det finns en vind i mitt område som aldrig slutar blåsa
Den har fyllt mig med vårens friskhet,
förfört mig med sommarens hetta,
förstört mig med vinterns isande känslor

Men alltid när hösten återvände
fanns vinden där för att påminna om att tiden är flytande

Och ungefär varannan dag inser jag att jag fortfarande inte
kommit ett enda steg närmare sanningen om mig själv
...för att sedan glömma bort det igen


Det finns ett hav runt min ö som aldrig kommer visa sitt grund
för det vet att jag går dit när jag nått botten på annat sätt


Det finns jord under vår altan, där snäckorna vilar
Som för att påminna om att
det fanns en tid innan oss och att det
förhoppningsvis
kommer att finnas en tid efter

För aldrig förstod jag mig på havet så som då
när jag la mig på mage i gräset för att nå in under altanen,
bakom brännässlorna, in till sandstrandens rike
där snäckorna viskar

När jag sökte svar på mina existentialistiska frågor
viskade de bara att tiden varken hade början eller slut
och att jag borde nöja mig med det


Någonstans då tändes väl elden i mitt hjärta
hoppet om att någon gång göra något som skulle lämna ett avtryck
Att bli en själ bland stjärnorna i rymden
Att bli en droppe i ett nattsvart hav
Förhoppningen om att vara en del av tidens oändlighet


Vi vandrar alla längs horisonten, i evighet
Det här är inte ett slut,