(Har ingen aning om vad jag ska skriva här, men jag föredrar att vara anonym)

"Humans have a knack for choosing precisely the things that are worst for them."

Jag vill fortfarande vara perfekt. Känner mig oduglig, varför? Du ser perfektion i mig och jag kan inte se varför. En rätt så vanlig tjej med skrapsår på händerna, blåmärken över kroppen och ett hjärta som legat i alldeles för mångas händer under en natt.

Du ser perfektion i mig. Varför? Jag saknar det alla andra saknar, jag är det alla andra är.

Jag svek dig, alltför många gånger. Nästan illegalt mycket. Varför kan jag inte sluta ljuga för dig, ljuga för mig? Ingen vinner på det, ändå fortsätter jag. Jag kan inte sluta. Är det tvångstankar? Känner mig tvungen att ljuga, skylla ifrån mig, gömma mig bakom din rygg likt ett mammigt rådjurskid.

Jag flyr. Jag flyr nog mer än någon annan. Flyr från verkligheten, tidsuppfattningen, självuppfattningen. För mig kvittar det liksom om jag vaknar upp, lämnad i en avgrund med halva kroppen bortsprängd.

Jag har svårt att vara ärlig mot människor. På grund av min naiva insida så antar jag att alla andra är likadana. Detta leder väldigt ofta till missförstånd och brist på tillit. Fast egentligen, vem bryr sig? Om 100 år är vi döda ändå, under tiden är vi alla dömda att dö.