Jag behöver inte vara konstnär för att måla din framtid bakom ögonlocken.

Jag vet vart du är påväg

som du går klädd i dystra färger utan att bry dig om hur skorna sjunker i gyttjan
och hur världen faller samman i ett oändligt regn.

Hur färgerna blöts och suddas ut till en geggig brungrå duk
samtidigt som du försöker svälja stoltheten med din igensvullna hals
och jag inte står ut.


Och du fäller bara invärtes tårar
men jag känner och jag kan gråta för dig -

för dina tunga steg och för ditt hjärta som inte orkar mer

likt småfågelns vingslag

har du förlorat dig själv i det här huset
och dunsarna mot fönstren bär vittne om att du aldrig kommer hitta ut.


Jag undrar om du vet att att ringsignalerna alltid kommer likna sjukhusljud när du inte lyfter telefonen tillräckligt snabbt.


Hur du aldrig levt till fullo pappa.

Hur du ändå gradvis dör.