vad gör vi stackars fotspår i natten?

vägval har mindre betydelse för vilsenheten

lokalsinnet brinner

och alarmet skriker med gråten i halsen när drar täcket över huvudet fastän det kändes tryggt att somna inunder din arm.


redan ett kräk - ge det fler år men jag har redan övergett tillgivenheten - tills den betyder något igen


där envisa löv klamrar sig fast i träden inte av rädsla för att falla utan av viljan att göra världen vackert ful.
bitterljuvheten.

jag är beredd på att göra ont nästan jämt för att förtjäna de där korta stunderna.


och du får försöka fixa mig om du tror att du kan,
men tro inte att det är det jag vill.

för jag vill bara somna under din arm.