och allting kommer lösa sig som salt i vattnet, eller hur?


men jag tror dig inte.



förlåt . jag har aldrig lärt mig att låta mig älskas.

ristar in orden i väggen på insidan av ögonlocken


drar in men blåser inte ut
utan bara särar på läpparna och låter röken fly bäst den vill.



Jag minns första gången jag skrev

och hur det kändes som om gråten blötte ner pappret.

och hur betryggande det var
på något sätt
när känslan var fastnålad
arkiverad

så att jag slapp hålla så hårt i den.



Kan du inte se natthimlen?


Någon jag tyckte väldigt mycket om frågade en gång om jag någonsin skulle älska honom tillbaks. jag ljög och gick därifrån med ögonen hårt stängda utan att våga vända mig om.


och jag är fortfarande samma rädda idiot.
jag gråter fortfarande grus.
jag flimrar fortfarande på gränsen till bort långt bort.



men när jag gick hem inatt drog snön fram även över den här staden.