Att se på sig själv som jag gör är minst sagt inte nyttigt,
jag vet det till och med själv!
Ja, för dig, du som står mig närmast
har jag blottat mina svagheter, lagt upp dem på bordet,
låtit dig se allt jag ibland lyckas glömma.

Min familj bygger krav som jag sedan byggt på;
Jag ska vara bäst men inte veta om det
Jag ska veta mina svagheter men helst förneka dem
Jag ska inte tolerera mina egna misslyckande utan försöka igen
Jag ska veta mitt bästa och följa där an

Det låter bra men orimligt, jag har press upp i svalget
vill gömma mig under en sten...
Jag trodde du visste, förstod men du ser inte
Du ser inte hur högt jag sätter alla
hur jag ser på människorna runt mig

ALLA även de som sårat mig eller helt klart gjort fel,
hyllas fortfarande, jag ser det goda, det fina och vill
hjälpa och göra dem till det jag ser...
Jag förstår inte och då ältar jag, jag repeterar det som hänt.
Låter det printas in i min näthinna så jag ser det dag som kväll.
Jag vill FÖRSTÅ, vill få saker löst, vill ha det jämställt, rätt

Du hör mitt ältande men missar poängen.
Den jag ser ner på, den som är sämst, det är jag.
Det "ända" jag har är dig och det jag är bra på
men sanningen är att jag aldrig stannat och tittat på det,
njutit av allt jobb jag lagt ner, jag tänker ständigt framåt.

Nästa gång ska jag vara bättre,
inte bäst jag älskar andras glädje,
bara tillräcklig för mig själv, en minut eller två.

Bara vara nöjd.