Jag är så mycket nu
immateriell men levande

Jag kan se ljudvågor i färger
som ett rutnät över rummet
vi bor i ett kalejdoskop
där man kan smaka ljud, andas solstrålar och skratta trådar av ljus.

Fascineras över mina händer
de är som prasselpapper men
blir till regnbågsrök när jag försöker fokusera


Det mullrar i alla rummets hörn
och världen är grumlig


Kan inte samla alla sinnesintryck...
behöver inte heller


Är detta en fristad
eller är det det här som är livet
och allt utanför
bara väntan på slutet?